Och det är att vi inte längre behöver prenumerera på blaskornas blaska, aka Ystads Allehanda. Jag läste inte skiten medan vi bodde här, märk väl, vissa saker vägrar man att utsätta sig för, men maken insisterade på att prenumerera på "tidningen". Med undantag för Stockholms Fria Tidning finns mig veterligt ingen värre publikation. Redaktionen måste bestå av idel afatiker och dyslektiker eller i bästa fall riktigt mediokra skribenter. Och ingen självdistans verkar de ha - de tycks betrakta sig själva som "journalister".
Det är så pinsamt att man rodnar å deras vägnar. Vid ett tillfälle skrev de om den brasilianska kampsporten capoeira i en helgbilaga. På bilagans omslag kallade de kampsporten för "Capeiro". Herregud. Hur bär man sig åt för att göra bort sig så till den graden? Det är så enkelt att bara slå upp ett ord alternativt göra en enkel sökning på internet. Hur lat och nonchalant får man vara som gör ett sånt misstag helt i onödan? De ansvariga verkar sätta en ära i att vara okunniga och amatörmässiga. Då bör de betänka att de tar betalt för sin usla produkt. Folk betalar för att bli desinformerade och fördummade. Som journalist har man ett ansvar - ett folkbildningsansvar. Och de ledande på tidningen har också ett ansvar: att erbjuda sina läsare - sina betalande kunder - en anständig produkt. På blaskornas blaska verkar ingen ta sitt ansvar; hur kan personalen på Ystads Allehanda då känna yrkesstolthet? Hur kan de stå ut med sitt jobb, sin vardag, sig själva, utan yrkesstolthet? Det är genant, det är skamligt.
Å det är så skönt att inte ens behöva bli påmind om att den "tidningen" finns!
P.S. Observera att även bland medelmåttorna på YA:s redaktion finns en och annan skribent som skiljer sig från mängden. Det finns ju alltid undantag. Frågan är hur det fåtal duktiga journalister som jobbar på tidningen står ut med att verka sida vid sida med sina pinsamma kolleger. D.S.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
0 comments:
Post a Comment