Jag har alltid varit språkpolis

Språkpolis har jag varit sedan barnsben. Det här att värna om språket grundlades redan i grundskolan där jag rättade mina kamrater vid behov. Ett sådant tillfälle jag minns var när en klasskompis berättade att hennes mamma hade brett henne ett par "mortandellasmörgåsar" till mellanmål. "Det heter inte 'mortandella', sa jag, utan 'mortadella'."

I högstadiet blev jag retad, man kallade mig exempelvis för vandrande lexikon. Några av mina klasskamrater trodde att jag tillbringade min fritid med att lusläsa innehållet i ordböcker i mål och mening att lära mig nya "svåra" ord med vilka jag senare skulle kunna briljera under lektionerna. Inget skulle kunna vara mer felaktigt. Vad jag minns hade vi inte ens en ordbok hemma.

Mina språkkunskaper i modersmålet (portugisiska) hämtade jag från alla böcker som jag slukade som barn. Min favorit var Alexandre Dumas Greven av Monte Cristo. Den boken läste jag säkert åtta gånger. Jag blev aldrig mätt på den, i synnerhet då jag inte riktigt hängde med i intrigen (alltför många karaktärer att hålla reda på, jag fattade hur det hela hängde ihop först i vuxen ålder). En annan favorit var Tom Sawyers äventyr av Mark Twain. Den boken läste jag också många gånger.

Jag läste många klassiker som barn och mitt språkbruk blev därefter: formellt och högtravande. Väl i Sverige tog det bortåt tio år innan jag lyckades befria mig från mitt kanslispråk. Jag skrev som en tjänsteman på någon humorbefriad myndighet. Än i dag betraktas mitt skriftspråk som alltför högtidligt. Det är inget som jag är stolt över, och jag försöker arbeta bort högtidligheten från mitt skriftspråk. Men det är inte lätt.

Mitt språk skiftar emellertid väldigt mycket beroende på vad jag läser för tillfället. För inte så länge sedan skrev jag en filmrecension i en för mig helt ny stil; jag hade nyss läst Tjuvarnas marknad av Jan Guillou och mitt språk blev färgat av den språkstil han använder sig av i den boken. Samma sak är det med engelskan eller andra språk. När jag läste engelska på universitetet läste jag många engelskspråkiga klassiker och det påverkade så klart min engelska. Min huvudlärare, engelsmannen David Jones, undrade hur det kom sig att jag skrev så gammalmodig engelska.

Jag vet inte om jag har någon möjlighet att påverka min stil medvetet. Jag håller ett antal språk någorlunda levande och aktiva i hjärnan samtidigt, och det kostar på. Det vore för mig inte möjligt att hålla så många språk aktiva simultant och samtidigt behärska olika register* inom vart och ett av dem. Jag tror att jag i princip bara behärskar ett register i taget. Och det registret hämtar jag från senaste lästa källa.

* Enligt Nationalencyklopedin är ett register i språkvetenskaplig mening

"en språkart (varietet) som till sin form bestäms av faktorer i talsituationen (till skillnad från socialt eller regionalt betingade varieteter). Viktiga sådana faktorer är talarnas rollrelation, samtalsämne, syfte och medium (tal, skrift etc.). Registerskillnader kan ofta beskrivas som olikheter i formalitetsgrad och berör i första hand ordval men också uttal och syntax. Vuxna språkbrukare behärskar i allmänhet flera register. Man uttrycker sig sålunda på olika sätt på arbetet, i kommunfullmäktige och i familjekretsen."