Sunday, August 21, 2005

Ian och inte Ajan, Malin Mendel Westberg!

I ett inslag i Aktuellt fredagen den 19 augusti, som handlade om dödsskjutningen av den brasilianska medborgaren Jean de Menezes av engelsk polis, kallade reportern Malin Mendel Westberg Londons polischef Ian Blair vid två tillfällen för "Ajan" Blair. I våra dagar vet nästan vem som helst hur Ian ska uttalas men tydligen inte Aktuellt-reportern. Men se, det hade hon kunnat ta reda på inför inslaget. Jag rekommenderar att Malin snarast köper ett exemplar av Longman Pronunciation Dictionary av J C Wells och att hon därefter flitigt konsulterar den.

Monday, August 15, 2005

Blä för Dagens Nyheters nya kampanj!

Har ni sett DN:s nya annonskampanj, den som går under rubriken (på ett ungefär, jag har inget exemplar av tidningen framför mig): "Vems åsikter är dina åsikter?". Kampanjen finns så vitt jag vet i två varianter: en med en bild på en och samma karl i fyra olika munderingar, en med en bild på ett och samma fruntimmer, också hon i fyra olika utstyrslar. På den ena bilden håller kvinnan ett spädbarn som omöjligen kan vara mer än sex månader gammalt; samtidigt ser kvinnan ut att vara gravid i nionde eller i bästa fall i åttonde månaden. Hur kan en kvinna ha en sexmånadersbaby och samtidigt vara gravid i nionde månaden? Födde hon det ena barnet medan det andra stannade kvar i magen? Eller är bebisen hon håller i famnen inte hennes egen utan en annan kvinnas? Hur ska vi stackars läsare tolka bilden? Hur mycket har DN pungat ut med för denna korkade annonskampanj?

Flytten till Malmö har en härlig sidoeffekt

Och det är att vi inte längre behöver prenumerera på blaskornas blaska, aka Ystads Allehanda. Jag läste inte skiten medan vi bodde här, märk väl, vissa saker vägrar man att utsätta sig för, men maken insisterade på att prenumerera på "tidningen". Med undantag för Stockholms Fria Tidning finns mig veterligt ingen värre publikation. Redaktionen måste bestå av idel afatiker och dyslektiker eller i bästa fall riktigt mediokra skribenter. Och ingen självdistans verkar de ha - de tycks betrakta sig själva som "journalister".

Det är så pinsamt att man rodnar å deras vägnar. Vid ett tillfälle skrev de om den brasilianska kampsporten capoeira i en helgbilaga. På bilagans omslag kallade de kampsporten för "Capeiro". Herregud. Hur bär man sig åt för att göra bort sig så till den graden? Det är så enkelt att bara slå upp ett ord alternativt göra en enkel sökning på internet. Hur lat och nonchalant får man vara som gör ett sånt misstag helt i onödan? De ansvariga verkar sätta en ära i att vara okunniga och amatörmässiga. Då bör de betänka att de tar betalt för sin usla produkt. Folk betalar för att bli desinformerade och fördummade. Som journalist har man ett ansvar - ett folkbildningsansvar. Och de ledande på tidningen har också ett ansvar: att erbjuda sina läsare - sina betalande kunder - en anständig produkt. På blaskornas blaska verkar ingen ta sitt ansvar; hur kan personalen på Ystads Allehanda då känna yrkesstolthet? Hur kan de stå ut med sitt jobb, sin vardag, sig själva, utan yrkesstolthet? Det är genant, det är skamligt.

Å det är så skönt att inte ens behöva bli påmind om att den "tidningen" finns!

P.S. Observera att även bland medelmåttorna på YA:s redaktion finns en och annan skribent som skiljer sig från mängden. Det finns ju alltid undantag. Frågan är hur det fåtal duktiga journalister som jobbar på tidningen står ut med att verka sida vid sida med sina pinsamma kolleger. D.S.

Wednesday, August 03, 2005

Jag har alltid varit språkpolis

Språkpolis har jag varit sedan barnsben. Det här att värna om språket grundlades redan i grundskolan där jag rättade mina kamrater vid behov. Ett sådant tillfälle jag minns var när en klasskompis berättade att hennes mamma hade brett henne ett par "mortandellasmörgåsar" till mellanmål. "Det heter inte 'mortandella', sa jag, utan 'mortadella'."

I högstadiet blev jag retad, man kallade mig exempelvis för vandrande lexikon. Några av mina klasskamrater trodde att jag tillbringade min fritid med att lusläsa innehållet i ordböcker i mål och mening att lära mig nya "svåra" ord med vilka jag senare skulle kunna briljera under lektionerna. Inget skulle kunna vara mer felaktigt. Vad jag minns hade vi inte ens en ordbok hemma.

Mina språkkunskaper i modersmålet (portugisiska) hämtade jag från alla böcker som jag slukade som barn. Min favorit var Alexandre Dumas Greven av Monte Cristo. Den boken läste jag säkert åtta gånger. Jag blev aldrig mätt på den, i synnerhet då jag inte riktigt hängde med i intrigen (alltför många karaktärer att hålla reda på, jag fattade hur det hela hängde ihop först i vuxen ålder). En annan favorit var Tom Sawyers äventyr av Mark Twain. Den boken läste jag också många gånger.

Jag läste många klassiker som barn och mitt språkbruk blev därefter: formellt och högtravande. Väl i Sverige tog det bortåt tio år innan jag lyckades befria mig från mitt kanslispråk. Jag skrev som en tjänsteman på någon humorbefriad myndighet. Än i dag betraktas mitt skriftspråk som alltför högtidligt. Det är inget som jag är stolt över, och jag försöker arbeta bort högtidligheten från mitt skriftspråk. Men det är inte lätt.

Mitt språk skiftar emellertid väldigt mycket beroende på vad jag läser för tillfället. För inte så länge sedan skrev jag en filmrecension i en för mig helt ny stil; jag hade nyss läst Tjuvarnas marknad av Jan Guillou och mitt språk blev färgat av den språkstil han använder sig av i den boken. Samma sak är det med engelskan eller andra språk. När jag läste engelska på universitetet läste jag många engelskspråkiga klassiker och det påverkade så klart min engelska. Min huvudlärare, engelsmannen David Jones, undrade hur det kom sig att jag skrev så gammalmodig engelska.

Jag vet inte om jag har någon möjlighet att påverka min stil medvetet. Jag håller ett antal språk någorlunda levande och aktiva i hjärnan samtidigt, och det kostar på. Det vore för mig inte möjligt att hålla så många språk aktiva simultant och samtidigt behärska olika register* inom vart och ett av dem. Jag tror att jag i princip bara behärskar ett register i taget. Och det registret hämtar jag från senaste lästa källa.

* Enligt Nationalencyklopedin är ett register i språkvetenskaplig mening

"en språkart (varietet) som till sin form bestäms av faktorer i talsituationen (till skillnad från socialt eller regionalt betingade varieteter). Viktiga sådana faktorer är talarnas rollrelation, samtalsämne, syfte och medium (tal, skrift etc.). Registerskillnader kan ofta beskrivas som olikheter i formalitetsgrad och berör i första hand ordval men också uttal och syntax. Vuxna språkbrukare behärskar i allmänhet flera register. Man uttrycker sig sålunda på olika sätt på arbetet, i kommunfullmäktige och i familjekretsen."

Apostrof är inte accent - accent är inte apostrof

De svenska skribenter och tidningsredigerare som kan skillnaden mellan apostrof och akut accent kan räknas på ena handens fem fingrar. Överallt i svenska tidningar och tidskrifter ser man engelska genitivuttryck av typen "Hell's Angels" skrivas med akut accent i apostrofens ställe: *Hell´s angels. Som om det inte vore nog iakttar skribenterna heller inte engelska skrivregler när de återger titlar på engelska, skrivregler som påbjuder att samtliga ord skrivs med versaler, med undantag för vissa formord såsom artiklar och prepositioner på färre än fem bokstäver samt samordnande konjunktioner:

"In titles, capitalize the first word, the last word, and all words in between except articles (a, an, and the), prepositions under five letters (in, of, to), and coordinating conjunctions (and, but). These rules apply to titles of long, short, and partial works as well as your own papers" (Anson, Schwegler, and Muth. The Longman Writer's Companion 240)

Jag kan tänka mig att man inte lär sig sådant som bruket av apostrof och accenttecken eller engelska språkregler i skolan i Sverige. Men som jag ser det är det journalistens skyldighet att ta reda på vad som är korrekt språkbruk i respektive språk. I Sverige finns det ett antal gedigna språkvetenskapliga verk som borde stå i varje journalists bokhylla. Några exempel är Svenska Språknämndens Svenska Skrivregler (titeln stavas så, med versaler), Norstedts Svenskt språkbruk - ordbok över konstruktioner och fraser, och den nyligen utgivna Språkriktighetsboken, också den av Norstedts. Även på nätet finns det snabb och gratis hjälp att hämta hos exempelvis Språkbanken (http://spraakbanken.gu.se/) eller Nationalencyklopedin (http://www.ne.se). Vill man veta vilka språkregler som gäller i engelskan hittar man det också lätt om man söker på Google.

Att vara okunnig må vara förlåtet, men att som yrkesutövande skribent föra sin okunnighet vidare till sina läsare är det inte. Skärpning, journalister!

Inte ens det mest grundläggande #1

Även om Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är bäst på språkbehandling bland övriga svenska medier kan man som mediekonsument aldrig ta någonting för givet. Reportrar som inte har koll på korrekt språkbruk lurar nämligen i vassen även hos ovannämnda dagstidningar. I sin artikel Författarstrid om personen Karl XII citerar i dag Marcus Haraldsson historikern Dick Harrison:

"Det är oerhört viktigt att diskutera kungars roll genom historien. Frågan är hur så många svenskar kunde ställa upp på att i praktiken ta kollektivt självmord under Karl XII ledning."


Är det enbart reportern som inte vet att man inte ska blanda ihop uttrycken ta sitt liv och begå självmord? Det är förstås fullt möjligt och till och med sannolikt att inte heller Dick Harrison vet vad som gäller här; säkert är i varje fall att Haraldsson inte kan sina språkregler eftersom han återger ett inkorrekt uttryck med hull och hår. Själv hade jag rättat till det först.

"Ta självmord" låter väldigt mellanstadieaktigt, tycker jag. Så säger min dotters kompisar hela tiden. Så bör varken en professor i historia eller en journalist uttrycka saken.