Sunday, October 04, 2009

Slarviga Hanna felstavar


Hanna Hellquist har inte kläm på hur man stavar portugisiska efternamn. Det är inte så konstigt. Men bland det första man lär sig på journalistutbildningen är att man ska vara jävligt noga med att stava namnet på sina intervjuobjekt korrekt.

Man får anta att Hanna Hellquist inte gått någon journalistutbildning. Hon stavar nämligen Jardel Oliveira de Sousas namn genomgående fel i söndagens artikel i DN.

Och apropå något annat blev det visst lite tokigt med formuleringen "hans overkligt långa ben sveper förbi gapande tonårsmunnar som sen ska försöka repetera hans oklanderliga rörelsemönster".

Tuesday, September 29, 2009

Gentele bryter mot subjektsregeln

Ovanstående är ett utdrag ur Genteles recension på "Det enda rationella", publicerad i DN den 25 september 2009. Gentele inleder stycket med ett brott mot subjektsregeln. Enligt subjektsregeln ska subjektet i bisatsen vara identiskt med det i huvudsatsen. I annat fall blir det lätt knasigt. Ett klassiskt exempel på brott mot subjektsregeln är:

"Vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare, kan jag inte annat än beklaga Erik XIV".

En korrekt formulering vore: "Som de vuxna och mogna människor de fyra påstår sig vara måste de lösa även det problemet" där de i huvudsatsen syftar tillbaka på de vuxna och mogna människor de fyra påstår sig vara i bisatsen.

Förresten anser jag att filmtitlar ska stå inom citattecken (och att boktitlar ska kursiveras).

Normative Norma söker rapportörer!

Hjälp mig att få till stånd en språklig kvalitetsförbättring i våra tidningar genom att rapportera in tokigheter som ni själva stöter på i olika medier! Ensam är man inte stark, det är tillsammans som man kan göra skillnad!

Rätta mig gärna!

Skulle jag göra mig skyldig till egna språkfel i denna blogg - rätta mig gärna. För även jag, som hackar på undermåligt språkbruk i svenska medier, är inte mer än människa. Konstruktiv kritik hjälper mig att utvecklas som skribent.

Jag anser emellertid inte att man kan ställa riktigt samma krav på mitt språkbruk som på yrkesjournalisters. De sistnämnda får betalt för sina tjänster och ska leverera högkvalitativa produkter. Självfallet är inte heller de mer än människor, och människor gör fel. Lösningen på problemet heter korrektur. Chefredaktörer: Låt språkproffsen granska murvlarnas texter innan dessa publiceras!

Har Gentele hört talas om IMDb?

Tydligen har Jeanette Gentele helt struntat i att läsa pressmaterialet om filmen innan hon skrev sin recension. I så fall kunde hon med fördel ha vänt sig till IMDb för uppgifter om de olika skådespelarnas namn. Men hon kanske inte vet att en dylik hjälpreda finns.

Hon gör hur som helst samma fel två gånger i samma lilla recension när hon påstår att karaktären Kate spelas av Abigail Breslin. I själva verket är det Sofia Vassilieva som spelar den sjuka Kate, medan Abigail Breslin spelar hennes lillasyster Anna.

När man tänker efter undrar man om Gentele alls sett filmen. Eller så blev hon förvirrad av filmens handling eller dess persongalleri?

Jag blir alltmer frustrerad

Jag har försökt att hålla mig borta från Normative Norma. I ett par års tid har jag låtit bli att kommentera grodor i svensk press. Emellertid blir jag alltmer frustrerad för varje dag som går. Det går inte längre att läsa tidningen utan att bli upprörd. Inte ens "stora" namn, det vill säga etablerade journalister vid våra största morgontidningar förmår att skriva en artikel utan att begå språk- eller faktafel. Felen blir allt grövre och pinsammare.

Journalister, och då kanske särskilt kulturjournalister, ska föregå med gott exempel och skriva korrekt svenska. De ska kolla fakta och se till att ha jävligt torrt på fötterna innan de skickar in sina texter för publicering i svenska medier. Men se, det gör de inte. De producerar undermåliga produkter till form såväl som till innehåll. Svenska journalister - inte alla, gudskelov, men däremot alltfler - har blivit slarviga och nonchalanta. De tar sitt uppdrag för givet. De kanske har suttit för länge på sina poster och blivit trötta. Jobbet har blivit slentrian och upplevs inte längre som en utmaning. Fan, har man skrivit femtusen filmrecensioner i sitt liv kan man skriva en till - i sömnen. Man behöver inte ens ha sett filmen. Man är ett Orakel. Ens byline borgar för kvalitet, även om man skriver skit. Så tycks många journalister resonera i dag. De har blivit kändisar, eller åtminstone inbillar de sig det. Och fansen, det vill säga läsarna, tackar och tar emot, hänförda.

Men där tar de grundligt fel. Läsarna är inte skribenternas fans. De är skribenternas uppdragsgivare och därtill betalande kunder. Och som sådana har de rättigheter; som sådana får och bör de ställa krav.

Det är hart när omöjligt att stå emot trycket att bli militant språkpolis i Sverige i dag. Därför är Normative Norma tillbaka.

"Blomma ut" ett kärt uttryck (Från den 24 juni 2009)

När kommer professionella skribenter att lära sig att uttrycket "blomma ut" inte betyder "blomstra" utan "vissna"? Varje dag ser man exempel på denna semantiska missuppfattning, senast i exempelvis Malena Rydells i övrigt utmärkta recension på Regina Spektors senaste album i dagens DN. Man kan även undra varför Catharina Grünbaum inte upplyser DN-reportrar om det korrekta bruket en gång för alla!

Ett av Wennös många klavertramp (Från den 15 juni 2009)


Hur det nu gick till - mig tycks det i vilket fall oförklarligt - när fadäsen begicks, men enligt Nicholas Wennös artikel "Låt fulskräcken komma in" i söndagens DN (14 juni) heter Frankenstein: Or, the Modern Prometheus upphovskvinna "Mary J Shelley". (Tänkte han måhanda på Mary J Blige?) Hur dåligt påläst får en kulturjournalist på Sveriges tyngsta tidning vara? Och hur självgod, att han inte ens bryr sig om att kolla fakta innan han skickar in sin text för publicering.

Ett vanligt korrfel? I don't think so!

Tuesday, July 17, 2007

Erigerat, ej "eregerat"

Det heter erigerat, och inte "eregerat". Hur många svenskar har nu lärt sig det ordet fel tack Tobias Olsson?

Thursday, September 29, 2005

A development i fallet med Sydsvenskans journalist!

Till min häpnad (och, faktiskt, glädje) fick jag ett svar från Sydsvenskans journalist Andreas Ekström inom fem minuter efter det att jag skickat i väg mitt kritiska mejl. Där förklarar han att han inte gillar att rätta "folks grammatik och uttryck" utan väljer att återge citaten ordagrant. Alltså är det Bengt Ohlsson som ursprungligen ska ha sagt "jag vete fan".

Kan man tro det om Bengt Ohlsson? Ja, det vete... Fast; jo, kanske.

E-post till journalist på Sydsvenskan

Enligt Sydsvenskans Andreas Ekström ska Bengt Ohlsson ha sagt om årets Bokmässa:

"Eftersom det är första gången jag åker dit så känns det lite som att åka på kollo. Så jag vete fan, jag känner mig lite utanför redan från början."
Det finns som bekant inget uttryck som lyder "jag vete fan", och därför skickade jag mejlet nedan till Ekström. Jag hoppas att jag har lyckats klargöra sammanhangen för honom.

Hej Andreas,

Angående din artikel i Sydsvenskan i dag, "Framsidor och baksidor på den heliga Bokmässan": uttrycket lyder det vete fan, inte *jag vete fan som du påstår att Bengt Ohlsson sagt (det betvivlar jag nämligen starkt att han gjort). Satsens subjekt och den som vet någonting är alltså Fan, det vill säga djävulen, och ingen annan. Alltså finns i satsen inget utrymme för ytterligare subjekt, som exempelvis ett "jag". "Vete" är som du säkert vet presens konjunktiv av "att veta" (jfr "bevare oss väl", "leve konungen!"). Så uttrycket det vete fan betyder ungefär "bara fan kan veta det", eller "ingen aning".

William Oudhuis kan inte uttala Ian han heller

Såg Sveriges Televisions nöjesprogram "Popcorn" för ett par veckor sen, med Anna Mannheimer och William Oudhuis som programledare. Den sistnämnde hade inte minsta koll på hur man ska uttala den skotska varianten för John, alltså Ian. Också Oudhuis drämde till med "Ajan". Vart är vi på väg i Sverige när någon som inte kan uttala förnamnet till James Bonds upphovsman kan bli filmskribent, för att inte tala om researcher för "Filmkrönikan" och programledare för ett nöjesprogram om film?

Sunday, August 21, 2005

Ian och inte Ajan, Malin Mendel Westberg!

I ett inslag i Aktuellt fredagen den 19 augusti, som handlade om dödsskjutningen av den brasilianska medborgaren Jean de Menezes av engelsk polis, kallade reportern Malin Mendel Westberg Londons polischef Ian Blair vid två tillfällen för "Ajan" Blair. I våra dagar vet nästan vem som helst hur Ian ska uttalas men tydligen inte Aktuellt-reportern. Men se, det hade hon kunnat ta reda på inför inslaget. Jag rekommenderar att Malin snarast köper ett exemplar av Longman Pronunciation Dictionary av J C Wells och att hon därefter flitigt konsulterar den.

Monday, August 15, 2005

Blä för Dagens Nyheters nya kampanj!

Har ni sett DN:s nya annonskampanj, den som går under rubriken (på ett ungefär, jag har inget exemplar av tidningen framför mig): "Vems åsikter är dina åsikter?". Kampanjen finns så vitt jag vet i två varianter: en med en bild på en och samma karl i fyra olika munderingar, en med en bild på ett och samma fruntimmer, också hon i fyra olika utstyrslar. På den ena bilden håller kvinnan ett spädbarn som omöjligen kan vara mer än sex månader gammalt; samtidigt ser kvinnan ut att vara gravid i nionde eller i bästa fall i åttonde månaden. Hur kan en kvinna ha en sexmånadersbaby och samtidigt vara gravid i nionde månaden? Födde hon det ena barnet medan det andra stannade kvar i magen? Eller är bebisen hon håller i famnen inte hennes egen utan en annan kvinnas? Hur ska vi stackars läsare tolka bilden? Hur mycket har DN pungat ut med för denna korkade annonskampanj?

Flytten till Malmö har en härlig sidoeffekt

Och det är att vi inte längre behöver prenumerera på blaskornas blaska, aka Ystads Allehanda. Jag läste inte skiten medan vi bodde här, märk väl, vissa saker vägrar man att utsätta sig för, men maken insisterade på att prenumerera på "tidningen". Med undantag för Stockholms Fria Tidning finns mig veterligt ingen värre publikation. Redaktionen måste bestå av idel afatiker och dyslektiker eller i bästa fall riktigt mediokra skribenter. Och ingen självdistans verkar de ha - de tycks betrakta sig själva som "journalister".

Det är så pinsamt att man rodnar å deras vägnar. Vid ett tillfälle skrev de om den brasilianska kampsporten capoeira i en helgbilaga. På bilagans omslag kallade de kampsporten för "Capeiro". Herregud. Hur bär man sig åt för att göra bort sig så till den graden? Det är så enkelt att bara slå upp ett ord alternativt göra en enkel sökning på internet. Hur lat och nonchalant får man vara som gör ett sånt misstag helt i onödan? De ansvariga verkar sätta en ära i att vara okunniga och amatörmässiga. Då bör de betänka att de tar betalt för sin usla produkt. Folk betalar för att bli desinformerade och fördummade. Som journalist har man ett ansvar - ett folkbildningsansvar. Och de ledande på tidningen har också ett ansvar: att erbjuda sina läsare - sina betalande kunder - en anständig produkt. På blaskornas blaska verkar ingen ta sitt ansvar; hur kan personalen på Ystads Allehanda då känna yrkesstolthet? Hur kan de stå ut med sitt jobb, sin vardag, sig själva, utan yrkesstolthet? Det är genant, det är skamligt.

Å det är så skönt att inte ens behöva bli påmind om att den "tidningen" finns!

P.S. Observera att även bland medelmåttorna på YA:s redaktion finns en och annan skribent som skiljer sig från mängden. Det finns ju alltid undantag. Frågan är hur det fåtal duktiga journalister som jobbar på tidningen står ut med att verka sida vid sida med sina pinsamma kolleger. D.S.

Wednesday, August 03, 2005

Jag har alltid varit språkpolis

Språkpolis har jag varit sedan barnsben. Det här att värna om språket grundlades redan i grundskolan där jag rättade mina kamrater vid behov. Ett sådant tillfälle jag minns var när en klasskompis berättade att hennes mamma hade brett henne ett par "mortandellasmörgåsar" till mellanmål. "Det heter inte 'mortandella', sa jag, utan 'mortadella'."

I högstadiet blev jag retad, man kallade mig exempelvis för vandrande lexikon. Några av mina klasskamrater trodde att jag tillbringade min fritid med att lusläsa innehållet i ordböcker i mål och mening att lära mig nya "svåra" ord med vilka jag senare skulle kunna briljera under lektionerna. Inget skulle kunna vara mer felaktigt. Vad jag minns hade vi inte ens en ordbok hemma.

Mina språkkunskaper i modersmålet (portugisiska) hämtade jag från alla böcker som jag slukade som barn. Min favorit var Alexandre Dumas Greven av Monte Cristo. Den boken läste jag säkert åtta gånger. Jag blev aldrig mätt på den, i synnerhet då jag inte riktigt hängde med i intrigen (alltför många karaktärer att hålla reda på, jag fattade hur det hela hängde ihop först i vuxen ålder). En annan favorit var Tom Sawyers äventyr av Mark Twain. Den boken läste jag också många gånger.

Jag läste många klassiker som barn och mitt språkbruk blev därefter: formellt och högtravande. Väl i Sverige tog det bortåt tio år innan jag lyckades befria mig från mitt kanslispråk. Jag skrev som en tjänsteman på någon humorbefriad myndighet. Än i dag betraktas mitt skriftspråk som alltför högtidligt. Det är inget som jag är stolt över, och jag försöker arbeta bort högtidligheten från mitt skriftspråk. Men det är inte lätt.

Mitt språk skiftar emellertid väldigt mycket beroende på vad jag läser för tillfället. För inte så länge sedan skrev jag en filmrecension i en för mig helt ny stil; jag hade nyss läst Tjuvarnas marknad av Jan Guillou och mitt språk blev färgat av den språkstil han använder sig av i den boken. Samma sak är det med engelskan eller andra språk. När jag läste engelska på universitetet läste jag många engelskspråkiga klassiker och det påverkade så klart min engelska. Min huvudlärare, engelsmannen David Jones, undrade hur det kom sig att jag skrev så gammalmodig engelska.

Jag vet inte om jag har någon möjlighet att påverka min stil medvetet. Jag håller ett antal språk någorlunda levande och aktiva i hjärnan samtidigt, och det kostar på. Det vore för mig inte möjligt att hålla så många språk aktiva simultant och samtidigt behärska olika register* inom vart och ett av dem. Jag tror att jag i princip bara behärskar ett register i taget. Och det registret hämtar jag från senaste lästa källa.

* Enligt Nationalencyklopedin är ett register i språkvetenskaplig mening

"en språkart (varietet) som till sin form bestäms av faktorer i talsituationen (till skillnad från socialt eller regionalt betingade varieteter). Viktiga sådana faktorer är talarnas rollrelation, samtalsämne, syfte och medium (tal, skrift etc.). Registerskillnader kan ofta beskrivas som olikheter i formalitetsgrad och berör i första hand ordval men också uttal och syntax. Vuxna språkbrukare behärskar i allmänhet flera register. Man uttrycker sig sålunda på olika sätt på arbetet, i kommunfullmäktige och i familjekretsen."

Apostrof är inte accent - accent är inte apostrof

De svenska skribenter och tidningsredigerare som kan skillnaden mellan apostrof och akut accent kan räknas på ena handens fem fingrar. Överallt i svenska tidningar och tidskrifter ser man engelska genitivuttryck av typen "Hell's Angels" skrivas med akut accent i apostrofens ställe: *Hell´s angels. Som om det inte vore nog iakttar skribenterna heller inte engelska skrivregler när de återger titlar på engelska, skrivregler som påbjuder att samtliga ord skrivs med versaler, med undantag för vissa formord såsom artiklar och prepositioner på färre än fem bokstäver samt samordnande konjunktioner:

"In titles, capitalize the first word, the last word, and all words in between except articles (a, an, and the), prepositions under five letters (in, of, to), and coordinating conjunctions (and, but). These rules apply to titles of long, short, and partial works as well as your own papers" (Anson, Schwegler, and Muth. The Longman Writer's Companion 240)

Jag kan tänka mig att man inte lär sig sådant som bruket av apostrof och accenttecken eller engelska språkregler i skolan i Sverige. Men som jag ser det är det journalistens skyldighet att ta reda på vad som är korrekt språkbruk i respektive språk. I Sverige finns det ett antal gedigna språkvetenskapliga verk som borde stå i varje journalists bokhylla. Några exempel är Svenska Språknämndens Svenska Skrivregler (titeln stavas så, med versaler), Norstedts Svenskt språkbruk - ordbok över konstruktioner och fraser, och den nyligen utgivna Språkriktighetsboken, också den av Norstedts. Även på nätet finns det snabb och gratis hjälp att hämta hos exempelvis Språkbanken (http://spraakbanken.gu.se/) eller Nationalencyklopedin (http://www.ne.se). Vill man veta vilka språkregler som gäller i engelskan hittar man det också lätt om man söker på Google.

Att vara okunnig må vara förlåtet, men att som yrkesutövande skribent föra sin okunnighet vidare till sina läsare är det inte. Skärpning, journalister!

Inte ens det mest grundläggande #1

Även om Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet är bäst på språkbehandling bland övriga svenska medier kan man som mediekonsument aldrig ta någonting för givet. Reportrar som inte har koll på korrekt språkbruk lurar nämligen i vassen även hos ovannämnda dagstidningar. I sin artikel Författarstrid om personen Karl XII citerar i dag Marcus Haraldsson historikern Dick Harrison:

"Det är oerhört viktigt att diskutera kungars roll genom historien. Frågan är hur så många svenskar kunde ställa upp på att i praktiken ta kollektivt självmord under Karl XII ledning."


Är det enbart reportern som inte vet att man inte ska blanda ihop uttrycken ta sitt liv och begå självmord? Det är förstås fullt möjligt och till och med sannolikt att inte heller Dick Harrison vet vad som gäller här; säkert är i varje fall att Haraldsson inte kan sina språkregler eftersom han återger ett inkorrekt uttryck med hull och hår. Själv hade jag rättat till det först.

"Ta självmord" låter väldigt mellanstadieaktigt, tycker jag. Så säger min dotters kompisar hela tiden. Så bör varken en professor i historia eller en journalist uttrycka saken.

Monday, July 25, 2005

Uselt sommarlovsväder

Nog för att jag ville ha civiliserat väder när jag kom hem från rykande heta Paris, men tänk på barnen! En enda gång har vi varit på stranden, och då var det för kallt för att bada. Ska inte min dotter få någon sommar på sommarlovet?

Om det ändå regnade på riktigt så att risken för bränder blev mindre, men nej, i stället får vi varken eller-väder. Bra för såna som jag som gillar att cykla och jogga men antagligen för inga andra.

Friday, July 22, 2005

Får han betalt för sånt?

Råkade läsa Kristoffer Poppius "krönika" i DN På stan i dag. Får killen betalt för att skriva sån skit?